Geocaching Road Trip '15

Jag vet inte om jag kniper alla souvenirer i år med, men jag ska i alla fall försöka. De första två gick förhållandevis snabbt att fixa, men jag har kvar att ta en T5 (ha ha) eller D5, att besöka ett CITO eller en Earthcache, och från och med fredag: ta en myst.

Stickväder på balkongen

Eftersom jag håller på och stickar fram lösningen till en D5-myst kanske det blir en dubbel... Jag lär inte hinna klart innan fredag i alla fall! 45/96 varv avklarade på Cache Mystique. Det är ganska rolig stickning även om jag inte alltid fattar vad jag stickar. Idag fick jag en liten aha-upplevelse när jag insåg vad de senaste varven egentligen skulle föreställa. Kul :)

Kaprifolen blommar

När två hobbyer överlappar...

Det finns stick-cacher! Stick-mystar till och med... För någon som inte grejar med garn ser det här nog ut som rena grekiskan, men jag kände ju igen förkortningarna på en gång. Sen ska jag inte säga att det är det mest lättlästa mönster jag någonsin sett, och dessutom i en stickteknik jag inte är så van vid. Men i alla fall. Klart jag måste "lösa" den!

Färgerna blev lite det jag hade hemma, och om jag hade varit lite smartare så hade jag A) siktat på mer kontrast och B) Börjat med någon form av kant så att arbetet inte skulle rulla sig lika mycket.

Vid avslutningen stickade jag lite extra för att få en något mindre rullig kant, och resultatet skulle faktiskt kunna användas som ett plagg. Nu ska jag bara hitta själva cachen också, när jag har lirkat fram koordinaterna.

För att hålla reda på andra pysselrelaterade geocacher har jag gjort en bokmärkeslista. Det finns till och med en cache med svårighetsgrad fem som jag just nu jobbar på att sticka fram för att kunna få en sommar souvenir i geocachings Roadtrip.

Lightning shawl

Det här är en lång följetong egentligen... Jag nystade upp garnet och började sticka sommaren 2012. Sen har jag stickat lite till och från. Det blev en ganska lång "vila" när jag blev less på hur dåligt garnet och mina Denisestickor kom överens. Det var så trögt i skarvarna att det blev tråkigt och jobbigt att sticka. I julas fick jag ett KnitPro-set och då gick det bättre. Garnet vill fortfarande suga fast lite, men jag behöver inte brotta över maska för maska för skarvarna är mycket smidigare.

Spetsstickning är dåligt skrytsticke... Det ser inte mycket ut för världen innan det är helt färdigt och utspänt. Nu är jag i alla fall på upploppet! Kanten stickas på och samtidigt blir sjalen avmaskad eftersom jag stickar ihop en kantmaska och en sjalmaska varannat varv. Ganska kul! Hittills har jag klarat av 10/53 uddar...

Jag gillar verkligen appen Knitamus! Istället för att läsa ett litet diagram i en tidning har jag fotat det med plattan så att jag kan se det förstorat i appen. Ser ni den blå linjen? Den hoppar upp ett hack när jag trycker på varvräknaren, och efter en repetition börjar den om från varv ett igen. Kanonbra sätt att hålla rätt på varv och repetitioner nu när jag ska sticka 43 till... Just nu har jag gratisvarianten, men det kan nog vara värt att betala lite per månad för att kunna lägga upp fler projekt.

På äääventyr...

Jag gillar den här Söndagstrenden! För en vecka sedan klättrade jag upp till piratgrottan på Hemsön, och idag efter en sen lunch blev det lite klättrande i Fjällbacka. Ganska tillrättalagt att ta sig genom Kungsklyftan, som tur är, även om trapporna bitvis var branta. Träningsvärk var bara förnamnet för en vecka sedan. Fortfarande värt det, även om jag nog hade haft mindre ont om jag skippat de tre cacherna vid Hemsö fästning... Undrar vart vi klättrar nästa Söndag... 

Det här känns lite som kärnan i geocaching. Back to basic. En vacker plats, måttliga strapatser för att ta sig dit, och så burk med loggbok. Plus visitkort, kvitton och random crap... Jag la i några glaskulor i dagens cache så att det skulle vara något fint i den i alla fall. Det här med att byta rättvist funkar nog inte alltid, men jag gillar att fylla på när jag kan. Alltid gör det någon barnslig typ glad.

Hej då Humira!

För ungefär två veckor sedan tog jag min sista Humira, men det visste jag inte då. Avskedsblåmärket syns ännu, men ge det någon dag så är det också borta. Jag kommer nog inte att sakna att våndas över det varannan vecka. Inte så att det gjorde jätteont, men precis tillräckligt för att jag inte skulle gilla det. Att vara utan hade varit mycket värre, men tyvärr räckte inte medicinen riktigt för att jag skulle må bra.

Med Humira och hög dos Metoject behöver jag ändå inflammationsdämpande värktabletter varje dag. Lägg på kortisontabletter också och mina värden blir bra, men att äta en massa kortison kommer med en del tråkiga nackdelar, så det vill jag inte göra om jag inte måste. Kort sagt, behandlingen räckte inte ända fram och det var dags att testa något nytt.

Simponipennan

Nu säger jag istället hej till Simponi. Första dosen tog jag igår, och så långt är allt bra. Det gjorde mycket mindre ont, och jag tror att injektionen gick snabbare än med Humirapennan. En till fördel rent nåldynemässigt är att det räcker med en penna i månaden... Jag är inte så våldsamt förtjust över att sticka hål på mig själv nämligen. Nu återstår att vänta och se hur det är med själva effekten!

Hej, hej Simponi! Hoppas att vi kan vara kompisar.

Saker jag gillar: Letterboxing

Jag var på äventyr i helgen! Jag har varit sugen på Letterboxing sen jag först hörde talas om att det fanns. Min besvikelse var stor när jag insåg att det bara fanns en handfull lådor i landet vid den tidpunkten, och att inga låg inom vettigt avstånd från mig. Jag lekte med tanken att lägga ut en, men insåg att jag inte riktigt visste vad jag höll på med. I samma veva hörde jag även talas om Geocaching, men det krävde något så high tech som en GPS så det var inte riktigt aktuellt det heller.

Spola framåt några år och jag bodde i Herrljunga av alla ställen... Vi fick besök av några kompisar, varav den ena var tämligen nyfrälst Geocachare. Hennes och min äkta hälft var inte så intresserade, men vi lyckades leta upp Herrljungas enda burk, och letade efter några i Borås också. Det var precis så kul som jag trodde! Jag deppade lite över att den enda GPSen jag ägde var en bil-GPS som jag inte hade någon aning om hur jag skulle få in cachekoordinater i, tills G påpekade att hans gamla smartphone faktiskt hade inbyggd GPS. Jag började cacha med en första generationens smartphone från Nokia, och har inte sett tillbaka sen dess...

Men i alla fall... Letterboxing. Stämplar, ledtrådar... Pysslighet! I helgen fick jag äntligen tummen ur. Jag hade spanat in att det fanns två äkta Letterboxar på Lidingö, och kompletterat med picknick och kanske några geocacher lät det som en riktigt bra utflykt. En cachande kompis var på och vi vikte söndagen åt detta lilla äventyr.

Första anhalten var Långängens Gård, där vi hoppades hitta en Letterbox. Den lades ut för ungefär ett år sen, så det kändes hoppfullt. Vi hittade den! Det som var lite surt var att det var fler som hittat den, och någon av de föregående besökarna måste ha norpat med sig stämpeln ur lådan. Suck. Men vi hittade den!

Efter det ledde en geocache oss till en riktigt fin liten fågelsjö där vi åt lunch och satt och myste och tittade på fåglar en lång stund. Lådan var en hemskt söt liten lock-and-lock. Den stod så fint bland våra andra lock-and-lock som var fyllda med pastasallad medan vi åt, men cachen blev återplacerad utan missöden...

Klättergran...

Nästa anhalt blev ett klätterträd. Jag har aldrig varit något trädklättrare, inte ens som barn, men min kompis har oanade talanger och klättrade glatt både upp och ner två gånger så att jag fick se cachelådan och skriva i loggen. Såklart erkände jag i min logg att jag inte vågat mig upp i granen...

Efter klättrandet var det väldigt bra att ha vatten, papper och handsprit i bilen för att bli av med lite kåda. Vi hade spanat in en närbelägen myst som verkade lovande, nämligen Exit skogen. Den var riktigt kul, men jag behövde ledtråden innan poletten trillade hela vägen ner. Själva lådan var lite 'meh' och det är nog enda anledningen till att jag inte lämnade en favoritpoäng.

Vi hade en letterbox kvar på listan, och den las ut redan 2009, med senaste loggade besöket 2011 så den kändes liite osäker. Hur som helst så hoppade vi in i bilen och parkerade vid Millesgården. Sa jag att det var löjligt varmt ute? Som tur var fanns det möjlighet att köpa glass och inmundiga denna på skuggig plats. När vi var något avkylda var det dags att plocka fram pappret med ledtrådar och börja knata. Det blev spännande ganska snabbt, eftersom gångvägen i ledtråden var i färd att bli nedmonterad på grund av tvärbanan. En skylt som skulle peka oss rätt var dessutom uppgrävd och lutat mot ett träd så... Ja. Lite irrande och kreativitet senare var vi på spåret igen.

Jag måste säga att jag gillar det där med skrivna ledtrådar. Först virrade vi runt lite på helt fel plats, och jag bråkade lite med taggiga buskar, innan vi insåg att vi borde knatat längre än så. Efter det dök ledtrådarna upp en efter en tills vi stod framför STENEN! Som tyvärr inte gömde någon skatt... När jag geocachar brukar jag anta att det nog är jag som är lite dum och inte fattar var cachen är gömd, men i det här fallet måste jag säga att jag med 90% säkerhet tror att burken var borta. Men vi hittade stenen! Yay?

När vi äntligen släpat oss upp för alla backar och tillbaka till bilen pekade termometern i den på 40 grader. Vi hällde i oss vatten och åkte mycket trötta och nöjda hemöver.

Nu har jag faktiskt testat, och JA jag gillar Letterboxing.

Äventyr med solonystan

Alltså, jag behöver nytt garn ungefär lika mycket som jag behöver fler hål i huvudet. Men... Ibland är det bara kul att börja nåt nytt. Nu har jag i alla fall testat Mias garn och färgstudio. Den är inte min närmaste butik som har garn, men jag tror att det är den närmaste som har så pass mycket och fint garn. Mamma ville köpa ett eget set utbytbara rundstickor, och jag ville se om jag fick byta en sticka i Knitpro-setet jag fick i julklapp. Det fanns en liten, liten spricka som precis fångade in garnet och gjorde det riktigt trist att sticka med den. Inga problem där, det fanns till och med en tipp i rätt storlek i överblivna stickor lådan...

Garn + mönster = sant

Mamma hittade inte bara stickor, hon började prova byxor så jag började känna mig runt i sortimentet. Rowan summerspun har jag klämt på förut, men inte riktigt kunnat med att köpa. Det ser väldigt fint ut i nystanet, färgerna är jättevackra... men. Vad ska jag sticka? Hur mycket ska jag köpa? Den här gången hade jag i alla fall en liten idé, eller kanske en baktanke.

Jag hade sneglat på ett nytt swap på craftster nämligen, Friend of craftster raffle. Det är en rätt kul idé. Tillverka något "mellanstort" som du är bra på, och sedan lottas alla fina saker ut till deltagarna. Lite kul idé faktiskt, även om det säkert kommer att vara någon eller några som kanske inte blir extatiska över sitt lotteripris. Nåväl, jag hade lekt med tanken att sticka något lätt och somrigt i halsduksväg och efter en snabb garn/mönstersökning på mobilen för att lura ut om ett nystan räckte till något vettigt slog jag till på ett turkost härligt ett. Visst ser det lovande ut såhär långt?

Eftersom garnet består av två individuellt färgade trådar som är snodda om varandra (en i merino och en i bomull) så ville jag välja ett mönster som inte kollrar bort det fina garnet. Den här typen av vågmönster med tappade maskor har jag använt förut med bra resultat. Meleringen och garnstrukturen lyfts fram istället för att kollras bort, så jag är nöjd. Waterfall scarf heter den om någon vill prova, annars finns själva spetsmönstret (eller i alla fall något väldans likt) i stora boken om stickning så det är bara att lägga upp 16 maskor och köra.

Undrar hur snabbt det här kommer att gå :)