Hej då Humira!

För ungefär två veckor sedan tog jag min sista Humira, men det visste jag inte då. Avskedsblåmärket syns ännu, men ge det någon dag så är det också borta. Jag kommer nog inte att sakna att våndas över det varannan vecka. Inte så att det gjorde jätteont, men precis tillräckligt för att jag inte skulle gilla det. Att vara utan hade varit mycket värre, men tyvärr räckte inte medicinen riktigt för att jag skulle må bra.

Med Humira och hög dos Metoject behöver jag ändå inflammationsdämpande värktabletter varje dag. Lägg på kortisontabletter också och mina värden blir bra, men att äta en massa kortison kommer med en del tråkiga nackdelar, så det vill jag inte göra om jag inte måste. Kort sagt, behandlingen räckte inte ända fram och det var dags att testa något nytt.

Simponipennan

Nu säger jag istället hej till Simponi. Första dosen tog jag igår, och så långt är allt bra. Det gjorde mycket mindre ont, och jag tror att injektionen gick snabbare än med Humirapennan. En till fördel rent nåldynemässigt är att det räcker med en penna i månaden... Jag är inte så våldsamt förtjust över att sticka hål på mig själv nämligen. Nu återstår att vänta och se hur det är med själva effekten!

Hej, hej Simponi! Hoppas att vi kan vara kompisar.

And done... Typ.

Helt okarakteristiskt tacklade jag de viktiga/jobbiga grejerna först idag. Två läkar/tandläkarbesök inbokade och ett viktigt brev portat och klart. Okej... Bra. Kanske ska fira med lite balkongfika nu?

Syltkaka till försäkringskassan

Jag har skjutit upp att fylla i blanketten i det där brevet. Det är inte så kul att först tänka efter hur illa det är med mig, och sedan sätta ord på det. Fråga mig hur jag mår och jag svarar väl oftast "Jodå, ganska bra!" som vilken välfungerande medlem av samhället som helst. Inte okej att visa svaghet eller att deprimera sina medmänniskor med den osminkade sanningen.

Ur min synvinkel är det ganska sant också. Det är bara det att mitt "ganska bra" för en del andra skulle vara i stil med "Herregud, hur tog du dig upp ur sängen männska?!" Jag är ju van vid det här. Om jag känner efter har jag oftast lite ont någonstans. (och istället för lite ont någonstans kanske en icke-reumatiker skulle säga "Fuck this shit! Ge mig ett nackskott eller de tunga värktabletterna!") Knepet är att inte känna efter för ofta. Som allt annat går det lättare med övning, och jag har övat mycket på att ha ont. Det här lilla? Pshh... Om du någon gång har kräkts av smärta så skulle du inte klaga på det här lilla.

Och idag är faktiskt en ganska bra dag, även om jag känner av min värk mer nu när jag är färdig med att se saker och ting som de faktiskt är. Den där underbara psykologiska biten av smärta som gör att det gör ondare om jag fokuserar på det, eller om jag deppar över att det gör ont. Wheee... Men jag har en sjukdom och den kommer inte att försvinna. Även om det kom ett magiskt botemedel som fick fason på mitt immunförsvar skulle inte värken försvinna eftersom saker och ting faktiskt gått sönder genom åren. Så är det.