And done... Typ.

Helt okarakteristiskt tacklade jag de viktiga/jobbiga grejerna först idag. Två läkar/tandläkarbesök inbokade och ett viktigt brev portat och klart. Okej... Bra. Kanske ska fira med lite balkongfika nu?

Syltkaka till försäkringskassan

Jag har skjutit upp att fylla i blanketten i det där brevet. Det är inte så kul att först tänka efter hur illa det är med mig, och sedan sätta ord på det. Fråga mig hur jag mår och jag svarar väl oftast "Jodå, ganska bra!" som vilken välfungerande medlem av samhället som helst. Inte okej att visa svaghet eller att deprimera sina medmänniskor med den osminkade sanningen.

Ur min synvinkel är det ganska sant också. Det är bara det att mitt "ganska bra" för en del andra skulle vara i stil med "Herregud, hur tog du dig upp ur sängen männska?!" Jag är ju van vid det här. Om jag känner efter har jag oftast lite ont någonstans. (och istället för lite ont någonstans kanske en icke-reumatiker skulle säga "Fuck this shit! Ge mig ett nackskott eller de tunga värktabletterna!") Knepet är att inte känna efter för ofta. Som allt annat går det lättare med övning, och jag har övat mycket på att ha ont. Det här lilla? Pshh... Om du någon gång har kräkts av smärta så skulle du inte klaga på det här lilla.

Och idag är faktiskt en ganska bra dag, även om jag känner av min värk mer nu när jag är färdig med att se saker och ting som de faktiskt är. Den där underbara psykologiska biten av smärta som gör att det gör ondare om jag fokuserar på det, eller om jag deppar över att det gör ont. Wheee... Men jag har en sjukdom och den kommer inte att försvinna. Även om det kom ett magiskt botemedel som fick fason på mitt immunförsvar skulle inte värken försvinna eftersom saker och ting faktiskt gått sönder genom åren. Så är det.